Igår såg jag ett klipp på YouTube ur den svenska filmen "Tomten är far till alla barnen" (Kjell Sundvall, 1999). Bortsett från att filmen verkar ganska rolig slog det mig att svenskarna svär ganska ofta – och gärna. Bara i detta tre minuter långa klippet svärs otroliga arton gånger! Det är sex gånger i minuten, en gång var tionde sekund. Som duktig elev har jag förstås gjort en (rang-)lista så att jag kan lära mig dessa nya ord (siffrorna i parentes avser frekvensen av ordet i klippet):

1. fan (6)
2. jävel/jävla (5)
3. knulla (4)
4. helvete (2)
5. håll käften (1)

Min favorit är förresten "tomtejävel". Men varför svär svenskarna så ofta? Är de bara missnöjda p.g.a. köld, mörker och inlagd fisk? Eller är denna typ av koprolali ett arv från vikingatiden? Nej. Svaret är helt enkelt att ordet "jävla" är ett helt fantastiskt adjektiv! Man måste varken fundera på om substantivet är ett en- eller ett-ord eller om det är singular eller plural. Därför använder svenskarna detta ord så ofta. Och "jävla" passar nästan alltid. Ett ord för varje situation – kanske med undantag för av tackbrev och gravtal. Dessutom är de här svordomarna språkövergripande: de innehåller inga "r" och man förstår dem till och med i Skåne. Förresten, varför känns det som Google kommer att blockera min blogg från och med nu? Fan också!


Scen från "Tomten är far till alla barnen" med Peter Haber som Janne.

Er jävla nybörjare